Euphoria!
Euuuuuphooooooriiiiiiaaaaa! Ja, vem har inte skriksjungit till en av Europas mest spelade dängor i helgen? Igår delade jag dock säng med 3 tjejer i något som kallades "svit" på Best Western Hotel i Västerås och ingen av oss ville att Loreen skulle vinna. Jag älskar hennes låt men jag älskar också hela grejen med Eurovision, att alla länder får representera sitt land med sång och dans. Visst är det enkelt att då gå all in och köra något modernt och elektroniskt som får vem som helst att gunga men vad fan var det som var svenskt med Euphoria förutom Loreens trollhår?
Nej tacka vet jag Serbien som vågar köra sitt race och sjunga på sitt eget språk även om typ halva låten var snodd. Men nu för tiden så har ju alla låtar snott något från någon annan!
Torsdag, dra apor i svansen på skansen och nagelbitar match på Råsunda där AIK spöade GAIS i sista minuten.
Fredag, storshopping med morsan, köpte den dyraste klänningen jag någonsin ägt inför min kombos superbröllop! På kvällen mötte jag upp dietisten och gick på stans nördigaste hemmafest. Alla snubbar hade spindelben och jobbade med IT eller drömde om att bli ingenjörer. Vi stack när nördarna började inhalera lustgas. Sen skjutsade jag hem dietisten på min pakethållare mitt i natten.
Lördag, kidnappade två nyblivna 30 åringar för en överraskningshelg i V-ÅS. Vi kämpade hårt på Arosfortet, även om jag mest låg på rygg och skrattade i 3 timmar. Sen drack vi skumpa och åt jordgubbar på hotellrummet, åt köttbullar på Karlson på taket, drack mojito och fick svindel i Skybar och avslutade kvällen i deluxesängen framför ESC.
Söndag, Hotellfrukost! Sen bar det hemmåt, en visit i en väns superfina, nyinköpta radhus hanns med och söndagskvällen spenderades i solen med min kära kombo och vår nya grekvän. Sen åkte vi hungriga hem till kombons fästmans grekfamilj och blev matade med biftekia och roliga skämt!
Nej tacka vet jag Serbien som vågar köra sitt race och sjunga på sitt eget språk även om typ halva låten var snodd. Men nu för tiden så har ju alla låtar snott något från någon annan!
Nu skulle jag ju inte skriva i bloggen för att snacka om Eurovision Song Contest. Jag ville bara dela med mig av en massa bra euforiska grejer som händer i mitt liv just nu! Bland annat detta:
1. Tre av mina absoluta favoritvänner väntar barn och en fjärde är mitt uppe i det allra roligaste: Att göra barn!
2. Jag har en deal inför torsdagens kryssning, ett hångel och ett ligg utlovas. Vem offret är får ni veta mer om senare..
3. Jag har haft en av årets absolut bästa helger. Här är en kort summering:
Torsdag, dra apor i svansen på skansen och nagelbitar match på Råsunda där AIK spöade GAIS i sista minuten.
Fredag, storshopping med morsan, köpte den dyraste klänningen jag någonsin ägt inför min kombos superbröllop! På kvällen mötte jag upp dietisten och gick på stans nördigaste hemmafest. Alla snubbar hade spindelben och jobbade med IT eller drömde om att bli ingenjörer. Vi stack när nördarna började inhalera lustgas. Sen skjutsade jag hem dietisten på min pakethållare mitt i natten.
Lördag, kidnappade två nyblivna 30 åringar för en överraskningshelg i V-ÅS. Vi kämpade hårt på Arosfortet, även om jag mest låg på rygg och skrattade i 3 timmar. Sen drack vi skumpa och åt jordgubbar på hotellrummet, åt köttbullar på Karlson på taket, drack mojito och fick svindel i Skybar och avslutade kvällen i deluxesängen framför ESC.
Söndag, Hotellfrukost! Sen bar det hemmåt, en visit i en väns superfina, nyinköpta radhus hanns med och söndagskvällen spenderades i solen med min kära kombo och vår nya grekvän. Sen åkte vi hungriga hem till kombons fästmans grekfamilj och blev matade med biftekia och roliga skämt!
Nu känns det som om jag har en kråka i halsen och jag hoppas verkligen att den flyger iväg snart. I veckan väntas jobb, vårrus, 42timmars danskryssning och förhoppningsvis ett ligg som jag är i mycket stort behov av!
Livslust
Ja, jag vill bara säga att livslusten är tillbaka. Skrattet fastnar inte längre i halsen och tårarna stannar på säkert avstånd innanför tårkanalerna.
Det svider fortfarande till när jag tänker på honom. Och jag saknar verkligen det vi hade. Men det känns inte längre outhärdligt. Det känns som om jag orkar gå vidare och jag känner hopp för framtiden. Att det redan skulle kännas bättre trodde jag inte för bara några dagar sedan. Men livet går vidare!
Jag undrar om allt detta beror på mina nya svindyra p-piller eller om mitt hjärta sakta men säkert börjar läka ihop igen.
Men jag tänker inte grubbla över det utan jag bestämmer att de här känslorna av glädje och lycka ska stanna hos mig ett tag till!
Det svider fortfarande till när jag tänker på honom. Och jag saknar verkligen det vi hade. Men det känns inte längre outhärdligt. Det känns som om jag orkar gå vidare och jag känner hopp för framtiden. Att det redan skulle kännas bättre trodde jag inte för bara några dagar sedan. Men livet går vidare!
Jag undrar om allt detta beror på mina nya svindyra p-piller eller om mitt hjärta sakta men säkert börjar läka ihop igen.
Men jag tänker inte grubbla över det utan jag bestämmer att de här känslorna av glädje och lycka ska stanna hos mig ett tag till!
4 sköldpaddor och en strippa
Mensen har äntligen kommit vilket betyder att min PMS borde vara påväg ut genom dörren. Förhoppningsvis kommer den inte tillbaka. Om några dagar ska jag testa nya p-piller, de nyaste som finns på marknaden. Känner mig som en försökskanin men jag gör vad som helst just nu för att slippa mina humörsvängningar. Visst, det är tufft att gå vidare efter en dumpning. Men inte så tufft så att man vill kasta sig från första bästa bro flera gånger i veckan.
Fy fan vad jag är less på att känna mig less. Jag är så trött på att vara ledsen. Att känna mig ensam. Att gråta. Att det gör så ont i hjärtat. Att tänka och känna, känna och tänka. När ska det här lidandet ta slut?
Senaste 2 dagarna har varit helt ok. Jag har skrattat och känt mig stark. För någon timme sen bröt jag ihop i köket men det skyller jag på mensen. Ibland hatar jag att vara kvinna. Fy fan för att vara labil, gråtmild och svullen varje månad!
Drömde en väldigt konstig dröm inatt. Körde över 4 oskyldiga sködpaddor och försökte samla ihop alla slemmiga delar. Jag som älskar sköldpaddor! Krockade lite med grekfarsans bil också. Under resten av drömmen så hängde jag med den ryska strippan som jag hånglade loss lite med när jag och Björnen precis hade börjat dejta. Någon som vågar sig på en drömtydning?
För att avsluta det här inlägget så måste jag säga att mitt val av bloggnamn "paparaki" var ett ganska bra val såhär i efterhand. Björnen hade faktiskt en rätt liten snopp.
Och det säger jag inte bara för att jag är bitter.
Och det säger jag inte bara för att jag är bitter.
Fy fan.
Fy fan vad jag är less på att känna mig less. Jag är så trött på att vara ledsen. Att känna mig ensam. Att gråta. Att det gör så ont i hjärtat. Att tänka och känna, känna och tänka. När ska det här lidandet ta slut?
Jag ångrar nästan aldrig sånt jag gjort eller erfarenheter jag fått i livet. Jag ångrar inte att jag träffade Björnen men nu ångrar jag att jag släppte in honom i mitt liv, i mitt hjärta. Att jag gav honom en chans. Att jag lät mig själv tro på att han var rätt. Fy fan vad jag ångrar det nu.
Innan jag träffade Björnen så hade jag för ovanlighetens skull några månaders frid i mitt sinne. Jag kände mig lycklig och fri. Mitt hjärta var helt. Jag längtade efter kärlek men jag var fri från trasiga relationer och hjärtesorg. Jag planerade min resa till Mexico och träffade mina vänner. Jag trivdes på mitt jobb. Träningen gick bra. Jag skrattade med hela min själ.
Nu känner jag mig halv, olycklig och deprimerad. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Vilket håll jag ska gå. Jag försöker känna mig lycklig för allt det som jag har kvar. Jag skrattar på jobbet tills jag blir påmind om vad jag har förlorat. Jag känner mig stark efter ett besök på gymmet men svag så fort jag går utanför dörren. Jag planerar resor och sover på vänners soffor. Det hjälper men så fort jag är ensam så kommer ångesten och paniken.
Panik över att allting är slut. Att alla månader av tro och hopp var förgäves. Jag förlorade. Igen. Och jag vill verkligen bara komma över det. Det är det enda jag önskar just nu. Jag orkar inte vara ledsen mer. Orkar inte sakna. När ska det sluta göra så jävla ont?
Björnen hörde av sig med ett sms i veckan som om ingenting har hänt. Han verkar inte förstå att han är orsaken till att jag mår sämre än jag gjort på flera år. Att det var hans fel att hela karusellen snurrade igång. Om han bara hade insett att han inte var redo för en ny relation redan när vi träffades första gången så hade jag sluppit undan det här och fortsatt vara lycklig på egen hand. Utan honom. Men han insåg inte det. Ändå är det han som går hel ur det här och jag som är trasig och kämpar för att orka leva utan en puckad jävla idiotbjörn.
Jag svarade Björnen att vi inte ska höras alls på ett tag. Att jag saknar honom varje dag och att det suger.
Jag vet att tiden läker alla sår. Jag vet det eftersom Björnen inte är den första som har krossat mitt hjärta. Men jag hoppas att tiden går snabbare än snabbt. Jag vill känna mig hel igen. Jag vill att jag ska minnas Björnen som en fis i rymden och inte som han som stal flera månader av mitt liv. Jag vill känna mig stark och fri. Jag vill kunna njuta av att det snart är sommar. Jag vill känna hopp.
Men just nu känns allt bara skit.
Men just nu känns allt bara skit.
How do you look at the guy you love and tell yourself it's time to walk away
Long time no see. Efter påtryckningar om att uppdatera bloggen så gör jag ett försök.
Osäkra april har ersatts av sköna maj men i min kropp och i mitt sinne så stormar det fortfarande. För att få lugn och ro så har jag satt på mig skygglappar för att överleva och undvikit lugna stunder för att ångesten inte ska hinna ikapp. Dagarna har varit fyllda av jobb, kurser och vänhäng.
Högst några minuter varje kväll innan jag måste gå och lägga mig så har jag tillåtit mig till att bryta ihop och känna. Och fy fan vad det känns!
Sist jag mådde såhär dåligt pga ett "break up" var år 2007. Det tog mig typ 3 år att återhämta mig efter den smällen. Hur kan kärlek göra så ont när det borde göra gott?
Till och från känner jag mig stark. En del dagar till och med lycklig. Imorse var tyvärr en sån dag då känslan av saknad fanns med så fort jag öppnade ögonen. Saknad efter att få hålla om. Få prata med. Få skratta med. Få bry sig om. Finnas där.
Men det finns inget jävla hopp. Och jag vet att han inte förtjänar mig. Den här gången är slutet på riktigt. Utan några kaksmulor kvar att desperat stoppa i käften för att få känna sig behövd. Nu handlar allt om hur jag ska kunna stå på benen. Fortsätta med mitt liv och förstå att han inte kommer att finnas med i det längre. Iallafall inte som den han var med mig. Nu är han en främling.
Men trots mitt krossade hjärta och tårar i ögonen som inte håller sig borta ens vid de allra olämpligaste tillfällen så känner jag mig ganska levande. Jag har helt underbara vänner som ställer upp dygnet runt. Vänner som får mig att skratta och gör mig lycklig mitt i allt det som är så jävla sorgligt.
Skrivkramp
Oj vad jag har tänkt mycket på att jag borde skriva i bloggen. Skriva vad jag tänker och känner. För det är ju faktiskt ganska roligt att se på hur allt var när man sitter någonstans i framtiden och försöker spola tillbaka tiden. Hur allt kändes. Och jag har tänkt och tänkt och tänkt massor men har varken haft lust eller kunnat skriva ner en endaste rad.
Varför?
Kanske för att mitt liv känns så jävla trist just nu. Jag har inget roligt singelliv att skryta med, inga snygga pojkar att skvallra om, inga världsförändrande idéer. Det enda jag har är en hemsk hosta som nästan tar livet av mig, ett taskigt självförtroende och en Björn som bara tänker på sig själv. Och till råga på allt så kom mensen idag. Vilket egentligen är positivt eftersom jag har nojjat över en skengraviditet den senaste månaden.
Det är så mycket som jag borde göra som jag bara inte orkar ta tag i.
Jag borde rycka upp mig själv. Sluta tänka att jag är helt jävla dum i huvudet.
Borde be Björnen dra åt helvette. Sluta träffa honom. Sluta höra av mig. Sluta hoppas.
Borde gå till frisören.
Borde sluta tänka så mycket.
Borde leva här och nu och sluta längta så jävla mycket till framtiden.
Borde njuta av att vara singel för jag vet att jag är grym på att vara just det.
Borde gå till en gynekolog och få hjälp med mina fantomägglossningssmärtor och min livshotande PMS.
Men jag orkar inte. Nej jag orkar tamejfan inte. Kanske känner jag mig starkare när jag blivit frisk men just nu känns det som om jag bara står och stampar. Men det kanske är OK att bara stå kvar och stampa ett tag? Få tycka synd om sig själv och slicka sina sår. Lura sig själv lite till. Gråta lite mera.
Sen lovar jag att ta tag i allting. Göra allt det där som jag borde.
Men just nu orkar jag inte mer än att ta mig till läkaren och få hostmedicin så att jag orkar andas igen.
Att hålla på diamanten
För att underhålla mig när jag ligger ensam i min säng så har jag börjat läsa böcker. När jag inte slukar män så är jag faktiskt en riktig bokslukerska. Men under de veckor då allt kändes så osäkert mellan mig och Björnen så kunde jag knappt ta i en bok. Jag hade ingen ro i kroppen för att kunna läsa. Istället låg jag och dreglade på en kudde.
En av städarna på jobbet sa att jag utstrålar frihet och glädje. Det måste vara min nya singelfrihet han menade för jag tycker inte att jag har haft särskilt mycket frihet den här månaden. Dock har jag tränat som en idiot flera gånger i veckan innan jobbet och byggt en massa nya muskler. Ni som tvivlar kan få se mig spänna en biceps eller två!
Just nu läser jag en bok av Caroline Af Ugglas som handlar om samtal med hennes terapeut. Tidigare har jag tyckt att hon verkar vara en jävligt konstig person men enligt några vänner så är vi tydligen väldigt lika så jag har blivit lite nyfiken på vem hon är. Ugglas lämnar verkligen ut sig i sin bok men på ett underbart och knäppt sätt. Kanske lite som jag gör i den här bloggen. Häromkvällen fastnade jag för ett kapitel som jag tänkte att jag bara måste dela med mig av:
"Men jag är inte huvudpersonen i mina texter. Jag är den som brukar uppmana folk att hålla på sig. Håll på diamanten! Jag har ju alltid gillat medicinska grejer och har lärt mig att när kvinnor har sex och blir penetrerade så utsöndras ett hormon. Det är samma hormon som frigörs när man föder och får kvinnan att instinktivt känna I Love You om sitt barn.
Tyvärr så känner kvinnan samma sak som den man hon har sex med. Detta är rent medicinskt; Jag fick lära mig detta på ett mycket tidigt stadium. Det är alltså alldeles för tidigt att älska med någon efetr att bara ha setts i några dar, därför ska man vänta tills den intellektuella kärleken tänds..
- Menar du alltså att kvinnan genom själva samlaget liksom skulle dras in i en hormonell, kemisk process som inte motsvarar hennes tankevärld?
- Precis. Den kemiska kärleken är alldeles för tidig och gäller bara kvinnor, det är bara dom som har hormonet, inte män. Därför blir kvinnor efterhängsna."
Ugglas hade fått den här informationen av en kvinna som var överläkare och forskare. Jag vet inte om det är en bombsäker teori men jag kände faktiskt igen mig. Som jag kanske nämnt tidigare så tror jag att jag är skitdålig på att skilja mellan kärlek och attraktion. Jag har väldigt lätt för att klicka fysiskt. Och kastar mig ofta hals över huvud in i mina relationer. Utan att veta om min hjärna vill samma sak som min kropp. Vilket är synd. För jag vill ju verkligen "klicka" intellektuellt med min partner.
Om Ugglas teori stämmer så förklarar det varför jag ofta hamnar i relationer med ganska puckade snubbar. Snubbar som inte tänker eller bryr sig särskilt mycket om någonting. Sorgligt men sant.
För att testa teorin lite och för att jag måste pröva något nytt så har jag en ny dejt på g. En sjukt smart snubbe (vi kan kalla honom kommunisten) som jag träffade på en demonstration för några år sen genom en kär vän till mig. Kommunisten blev redan då intresserad men jag fick rådet att inte träffa honom pga han är alldeles för smart. Inte för att jag är dum i huvudet utan för att det är skrämmande med människor som kan och vet väldigt mycket om MYCKET.
Men nu tjatar kommunisten om att vi ska ses och ta en fika. Och jag har faktiskt tackat ja! Även om jag tvivlar på att jag skulle bli en gnutta attraherad av honom så vill jag se om min hjärna kanske får till ett klick. Framförallt tänker jag inte se på kommunisten som en potentiell pojkvän eller som ett nytt ligg utan bara som en trevlig och smart snubbe. Efter påsk får ni veta hur det gick.
Innan dess kommer jag kanske få ligga med Björnen som hörde av sig nästan varje kväll förra veckan. Även om jag är väldigt myssugen så är jag också irriterad på honom. Nästan så pass irriterad så att jag faktiskt skiter i om vi kommer ses i veckan eller inte. Jag kommer iallafall inte engagera mig i att få träffa honom.
Nä, fy fan vad jag är sugen på att träffa någon som gör allt för mig! Kanske borde jag hålla på diamanten tills jag träffar honom.
Frihet
En riktig helvettesmånad börjar gå mot sitt slut. Min comeback efter Mexico har varit tuff med långa och sena arbetspass utan tid för återhämtning. Idag fick jag tillbaka mitt liv. Två helt lediga dagar väntar och sen får jag äntligen ett mer mänskligt arbetschema = schemalagda helger och en hel del arbetsfria kvällar = Mer tid för vänner, familj och träning!!!
En av städarna på jobbet sa att jag utstrålar frihet och glädje. Det måste vara min nya singelfrihet han menade för jag tycker inte att jag har haft särskilt mycket frihet den här månaden. Dock har jag tränat som en idiot flera gånger i veckan innan jobbet och byggt en massa nya muskler. Ni som tvivlar kan få se mig spänna en biceps eller två!
Så, jobbet går bra trots pissnissar (alkisar som gärna pissar ner sig eller pissar rakt ut på vad/vem som helst) och träningen går helt sjukt jävla bra. Hur går det då med kärleken? Med singellivet? Med min och Björnens nya så kallade vänskap?
Jo tack det går faktiskt rätt fint! Träffade Björnen sent i fredagskväll efter jobbet. Vi mös lite i soffan och sen gick vi och la oss. Björnen hade tyvärr råkat ut för en snopp-sjuka som krävde pencilin strax efter att vi bröt kontakten för någon vecka sen. Somliga straffar Gud med detsamma eller?
Så ligga fick jag ju inte till min stora besvikelse. Men mysigt hade vi. Och jag kände faktiskt en ny slags distans till Björnen nu när jag inte längre ser på honom som mitt livs kärlek. Mannen med stort M. Mannen i mitt liv. Jag såg honom bara som en vän. Som en snubbe som gnällde över alla biverkningar av pencilinet. En helt vanligt snubbe. En helt vanlig ganska tråkig och gnällig snubbe.
Och när jag åkte hem dagen efter så kändes det helt OK. Vi har hörts litegrann efter det. Som vanligt så är det mest Björnen som hör av sig för att skicka sms mitt i natten eller "kolla läget". Jag försöker ta en dag i taget. Hör inte av mig i onödan. Försöker att inte tänka på honom så mycket eller så ofta. Och det fungerar ganska bra!
Men idag hade vi planerat att ses innan snubben drar till Sälen över helgen. Fick ett sms efter ett träningspass där han skrev att han tyvärr hade för mycket att göra men att han gärna ses nästa vecka. Då blev jag lite sur. Jag hatar när folk ställer in i sista minuten. Och jag hatar när jag själv måste göra det. För det måste man ju ibland.
Hur hanterade jag då min ilska mot Björnen? Under mitt arbetspass så försökte jag förbereda mig på att Björnen kanske skulle ställa in vårt vänskapsmys. Och jag tänkte att; Det vore inte så farligt, jag har massa grejer att fixa ändå. Jag måste laga mat och gå upp tidigt imorgon. Jag försökte förbereda mig på att inte bli besviken.
Självklart blev jag besviken ändå. Men jag hanterade det med att gå in i bastun på gymmet några minuter och "kyla" ner mina känslor. Där blev jag så trött så att jag inte orkade vara arg mer.
Jag tror faktiskt att jag vann en hel del på att inte snurra för långt in i den där giftemålsdrömmen om Björnen. Jag vann min frihet. Som jag älskar! Jag älskar att bara behöva tänka på mig själv. Att ta det jag vill ha. Att inte anpassa mitt liv efter någon annan än mig själv.
Men ok. Egentligen är jag inte 100% singel med 100% frihet. Min nya pojkvän heter Friskis och Svettis och går före ALLT!
Ps: Nu ringde Björnen. För att prata lite. Jag tror faktiskt att han har mer separationsångest än jag just nu! Ds
Ps: Nu ringde Björnen. För att prata lite. Jag tror faktiskt att han har mer separationsångest än jag just nu! Ds
Dramaqueen
Tre dagars pms-helvette är äntligen över. På den fjärde dagen kändes det som om någon slog mig hårt i magen. På ett jävligt skönt sätt. Mensen kom och jag fick mitt liv tillbaka. Ångesten och lusten att hoppa från en bro försvann och ersattes med lyckokänslor och skratt. Nu skrattar jag hela tiden. Nästan maniskt. Det känns som om min kropp bubblar av sockerdricka.
Efter att ha haft en grymt bra dag igår så gick jag och la mig. Kollade mobilen en sista gång och såg att Björnen hade hört av sig och ville prata. Vi snackade ett tag i telefon. Jag skrattade mest. Fnissade åt allt han sa fast han inte sa något speciellt. Han ville bara kolla hur det var med mig. Han blev kanske orolig efter vårt senaste deppiga samtal. När vi la på så fick jag en tanke i huvudet.
Och jag vet vad några av er tänker just nu: NEJ! GÖR DET INTE! Du kommer bli sårad igen! Du kommer ligga som en blöt fläck på marken när hela den där vänner-grejen spårar ur!
Min kombo kallar mig dramaqueen. Och det kan ligga en viss sanning i det. Jag gillar att leva mitt liv fullt ut och som den känslomänniska jag är så kan jag inte låta bli att verkligen känna in varje topp och dal som i en bergochdalbana. Med varendaste liten partikel i min kropp. Jag känner och känner och känner. Och jag gillar att dela med mig av mina känslor. Jag gråter när jag är ledsen. Jag hatar när jag är arg. Jag älskar när jag är glad. Ja, ni fattar. Men som en av mina största idoler Mia Skäringer säger om dom som säger att hon ofta ÖVERdriver och ÖVERreagerar - det kanske är dom som UNDERdriver och UNDERreagerar!
Och som den dramaqueen jag är så ska jag också bjuda på en nyhet i mitt överdrivna kärleksliv!
Efter att ha haft en grymt bra dag igår så gick jag och la mig. Kollade mobilen en sista gång och såg att Björnen hade hört av sig och ville prata. Vi snackade ett tag i telefon. Jag skrattade mest. Fnissade åt allt han sa fast han inte sa något speciellt. Han ville bara kolla hur det var med mig. Han blev kanske orolig efter vårt senaste deppiga samtal. När vi la på så fick jag en tanke i huvudet.
Kanske skulle det funka att umgås med Björnen bara som vänner? Typ sådär som jag var helt emot från början. Inga jävla smulor ska jag ha! Jag ska ha hela kakan! Så sa jag för bara någon vecka sen. Men efter att ha tänkt och tänkt och känt och känt. Så har det faktiskt känts helt ok att vara utan Björnen förutom under mitt återfall i helgen. Jag har känt mig fri. All oro har försvunnit. Jag väntar inte längre på att han ska ringa. Jag väntar inte på att han ska bestämma sig.
Det känns liksom som om jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt häftiga och stormiga bergochdalbane-kärleksliv! Jag känner mig stark, snygg och smart. Jag mår sådär jävla bra som jag gjorde strax innan jag åkte till Mexico. Träningen går bra, jobbet är kul, jag har ascoola vänner! Enda skillnaden nu är att Björnen och jag inte "dejtar".
Men idag så skrev jag faktiskt ett sms till Björnen och sa att jag skulle kunna tänka mig att typ ses och umgås som vi har gjort. Som vänner. Utan krav och förväntningar. Friends with benefits ni vet.
Och jag vet vad några av er tänker just nu: NEJ! GÖR DET INTE! Du kommer bli sårad igen! Du kommer ligga som en blöt fläck på marken när hela den där vänner-grejen spårar ur!
Jag har också tänkt på allt det där. Men jag har också kommit fram till några saker. Så som:
1. Jag har mått skitbra sen jag slutade vänta på att Björnen skulle bestämma sig. Jag har kastat ut alla mina förväntningar och besvikelser genom fönstret.
2. Mina känslor har fått virus. Visst har jag känslor för Björnen men det är känslor som jag kan stänga av med ett antivirusprogram. För det är nog mest mina förhoppningar och min längtan efter att få träffa den rätta som har smittar ner mina känslospröt, vi kan alltså inte lita på mina känslor i nuläget.
3. Jag har insett att Björnen inte är den rätta. Vi skulle antagligen inte passa särskilt bra ihop som ett riktigt par eftersom han:
- Är så jävla trött hela tiden
- Är ganska tråkig för att han är trött hela tiden
- Är deppig och gnällig
- Är omogen
- Jobbar på bank
- Bor i Täby
Fattar ni? Han är ju inte alls den rätta för mig! Min blivande man ska ju vara pigg och glad, rolig, drivande, omtänksam och vilja ge mig hela världen. Visst Björnen är snäll, het i sängen och skrattar åt mina skämt och det räcker ju fan inte i det långa loppet för att jag ska bli nöjd.
Men det räcker för att jag ska vilja träffa honom som vän och ligga med honom tills jag hittar min pigga mört bland alla slemmiga firrar.
Men det räcker för att jag ska vilja träffa honom som vän och ligga med honom tills jag hittar min pigga mört bland alla slemmiga firrar.
Som det står i inledningen till den här bloggen: "Försök hänga med i en spännande jakt på den perfekta mannen. Känsliga läsare varnas!".
Jag förklarar härmed att jakten kan börja. Igen. På nytt!
Och Björnen är från och med nu bara en vän. Och kanske ett ligg. I samma förpackning.
Major setback
Efter en helt ok vecka så var det tydligen dags för ett riktigt riktigt breakdown igår. Vaknade på söndagsmorgonen med ångesten från helvettet. Tårarna kom från ingenstans och jag kunde inte sluta. Grät i min frukost. Grinade sönder min telefon när jag försökte prata med min mamma. Jag försökte läsa en bok men såg bara ett vattenfall. Jag fick panik eftersom jag var tvungen att åka till jobbet och jag visste inte om jag skulle kunna sluta gråta. Och det enda jag kunde tänka på var Björnen. Att det suger att jag inte får träffa honom eller prata med honom. Att jag ville ringa honom och be honom hjälpa mig. Men jag lyckades till slut ringa en vän som lugnade ner mig på telefon så att jag kunde åka till jobbet.
Att jobba hjälpte litegrann såklart. Att prata med patienterna får mig alltid att glömma mitt eget liv och mina sorger. Och jag kände mig ganska lugn. Tills jag skulle åka hem. Då kom tårarna igen. Jag kämpade för att inte gråta framför en nyfiken tjej som stirrade på mig på tunnelbanan. Kämpade för att inte bryta ihop bland alla människor. Sa åt mig själv att jag måste vänta tills jag kommit hem. Väl hemma så slängde jag mig in i mitt rum för att inte väcka mina kombosar. Men den där jävla gråten ville verkligen ut. Ni vet en sån där gråt som inte är tyst fast man kväver sig själv med en kudde.
Jag tänkte att jag måste prata med Björnen nu. Den enda som kan få stopp på alla tårar eftersom han är orsaken till dom. Så jag ringde Björnen. Han var trött (som vanligt) och han hade inte så mycket att säga (som vanligt). Men det hjälpte. Under vårt samtal så tänkte jag; Vilken jävla skitstövel. Han säger att han finns där för mig och sen när jag behöver honom så vet han ändå inte vad han ska säga. Han hade inte behövt säga: "Jag ångrar mig" för att jag skulle må bättre. Han hade bara kunnat anstränga sig pyttelite. Försökt förstå. Pratat med mig. Istället för att bara humma och säga "jag vet inte". Björnen slår fan rekord i att inte veta något om någonting.
Vi (jag) kom iallafall fram till att vi inte ska ha den här tystnaden mellan oss. Att vi (jag) ska kunna ringa om vi (jag) behöver prata. Jag räknar verkligen inte med att han kommer höra av sig. Men det känns bra för mig att veta att jag kan höra av mig om jag vill. Inte för att jag tror att jag kommer vilja det. Vem vill bli tröstad av någon som knappt säger något. Som inte har kontakt med sina egna känslor. Som bara svarar "jag vet inte" på alla frågor?
Idag har det som tur är känts mycket bättre. En gnutta ångest och en liten känsla av ensamhet och saknad gnager i mig men inte alls på samma sätt som igår. Tårarna har hållt sig borta och jag har kunnat skratta flera gånger. Kanske berodde mitt breakdown på att mensen är påväg och att jag därför är känslomässigt labil eller så behövde systemet rensas ur litegrann. Förhoppningsvis dröjer det till nästa gång!
Ridin' solo
Hemma igen efter två dagar på öppet hav med kära vänner, bra musik och massa skratt. Precis vad den nydumpade greken behövde! Och jag kände mig faktiskt väldigt lycklig emellanåt trots att tankar på Björnen dök upp titt som tätt. Även när jag inte tänkte på honom medvetet så tyckte jag att jag såg honom överallt. Det mest surrealistiska var nog igår kväll när jag stod på dansgolvet och en snubbe ställer sig någon meter ifrån mig och tittar på mig. Han han hade nästan exakt samma kroppsbyggnad som Björnen, samma klädstil, samma skägg (!) och samma ansiktsdrag. Och jag försökte verkligen styra mina tankar och se snubben som en egen person och inte som Björnen men det gick tamejfan inte. Spökligt lik var han.
En annan jobbig grej var att mitt öde ville att jag skulle träffa 3 andra spöken från mitt förflutna. Om ni inte känner till dessa så får ni några korta pch sorgliga storys här:
1. Grekfarsan. En idiot som jag dejtade år typ 2006. Han hade då 3 ungar. Nu har han avlat fram nr 4. Grekfarsan är en ganska känd dj och festfixare i den elektroniska världen. Han knarkade och krossade mitt hjärta men jag fick ett riktigt bra avslut för något år sedan. I helgen fick jag mitt andra avslut. Grekfarsan har nämligen börjat se jävligt sliten ut, äger numera gubbmage och såg ut som Albert Einstein i håret. Han tog tag i mig på båten och började skryta om att det går så bra för honom. När jag försökte gå därifrån så kramade han om mig och sa att jag var söt. Tack sa jag och tog mig loss.
2. Pundaren. En omogen snorunge som jag var ihop med i några månader för några år sedan. Han hade dragit runt på behandlingshem innan vi träffades och sa att han var drogfri. Vilket tyvärr var bullshit. Pundaren hade en unge som han knappt träffade. Efter att vi gjorde slut så gifte han sig och skaffade en till unge och skilde sig några månader senare. Vilket jävla kap va? Han smög fram till mig på båten och sa hej. Sen stod han och tafsade på en tjej iklädd änglavingar samtidigt som han stirrade på mig och väntade på en reaktion. Jag log mot hans änglabrud och dansade vidare.
3. Morsgrisen. En IT-nörd som jag dejtade några gånger förra året innan jag tröttnade på att han behandlade mig som om jag vore en ömtålig glasbit. Jag upptäckte att vi aldrig hade något intressant att prata om och frågade mig själv om jag verkligen ville vara tillsammans med någon som flyttade från sin morsa när han var typ 30 år gammal. Den enda snubben som jag har dissat på ett taskigt sätt. På telefon. Men jag skyller på att jag jobbade dygnet runt på den tiden. Morsgrisen haffade mig i en korridor på båten och kramade om mig glatt. Jag gav honom ett leende och sen sprang jag vidare.
Jag ser inte mig själv som en person som ligger runt. Och egentligen var det en slump att dessa 3 spöken från olika perioder i mitt liv befann sig på samma båt som jag samtidigt. Även om jag har gått vidare och känner nada, njet, zero för någon av dom så fick jag en gnutta ångest. För fy fan vilka rövhål/misfits/idioter/töntar jag har släppt in i mitt liv.
Det gör ont att tänka på det. Så mycket tid. Så mycket känslor. Jag vill inte gå tillbaka i tiden och ändra något för jag är tacksam för alla mina erfarenheter men ibland undrar jag hur många fler idioter jag ska behöva stå ut med. Men kanske är det äntligen slut på det nu?
När jag satte min fot på båten så lovade jag mig själv att inte höra av mig till Björnen. Inte bryta tystnaden. Inte visa några känslor. Inte låta honom veta hur mycket jag saknar honom. Men vid ett tillfälle satt jag i hytten med telefonen i handen och funderade på om jag inte kunde skriva att jag saknar honom. Att det suger att inte ha kontakt med honom.
Men jag lyckades faktiskt hålla mig från att följa mina känslor och använde hjärnan istället. För typ första gången i mitt liv! Och även om alltihop fortfarande känns lite vemodigt så är jag ändå glad över att jag lyckades stå emot. Ett bra steg på vägen i min Björn-detox.
Nu ska jag fortsätta att göra saker som är bra för mig och som gör mig glad. Och jag ska vara kill-fri. Inte som i celibat men som i - jag tänker inte slösa mer tid på någon som inte visar att han förtjänar det. Nästa kille ska få jobba häcken av sig. Ta egna initiativ. Visa att han är intresserad. Visa att han kan ge. Visa att han är en snubbe som vet vad han vill. Men jag hoppas att han väntar lite med att dyka upp för just nu är jag bara så jävla trött på killar så att jag nästan spyr.
Moving on
Björnen hörde av sig med ett sms i måndags natt. Han undrade hur mycket jag vill höras och sa att han finns här för mig. Han sa att han tyckte att det var synd att han känner såhär. Att han tycker om mig och att han inte vill sumpa det vi har. Jag svarade kort att jag tycker att vi ska ha en paus eftersom han bara vill att vi ska vara vänner och jag vill ha mer. Att jag inte vill ha någon kontakt på ett tag men att vi säkert kan umgås som vänner sen. Hintade om vår mysiga helg tillsammans och skrev att det är alldeles för tidigt för oss att försöka umgås som bara vänner.
Jag hade faktiskt varit smart och kollat lite i mitt schema innan min deadline med Björnen. Jag visste att jag skulle jobba häcken av mig och att jag skulle dra på en dans-kryssning. Så jag var ganska förberedd på vad jag skulle göra för att gå vidare. Så imorgon åker jag ut på sjön där jag ska dansa i 48 timmar och vara helt okontakbar. Det bästa är att jag inte kommer att kunna "råka" höra av mig till Björnen efter något glas vin eftersom telefonerna ändå inte fungerar.
Så nu har jag stängt den dörren. Men som min kära kombo sa så har jag öppnat hundra andra! Och jag mår faktiskt rätt ok! Söndagen var hemsk, jag tog mig igenom måndagen och igår hade jag en riktigt bra dag tack vare underbara kollegor och patienter. Jag känner mig stark och glad över att jag efter alla år av destruktiva relationer verkar ha förstått att den viktigaste personen i mitt liv är jag. Sen har jag också lärt mig en del knep på vägen om hur jag hanterar en dumpning och går vidare som jag självklart vill dela med mig av:
1. Träna stenhårt. Svettas och ha kul! Och dansa.
2. Jobba mycket. Inte "gå-in-i-väggen" mycket men tillräckligt för att inte hinna tänka på skitstöveln.
3. Äta bra och god mat.
4. Sova regelbundet.
5. Sätta upp mål med livet. Mina mål just nu: Spara till MC kort + thailandsresa. Träna inför polistester nästa år. Ha kul. Träffa vänner. Umgås med min familj. Ta hand om mig själv. Göra mitt bästa på jobbet.
6. Älta och snacka skit om skitstöveln. Men det har jag faktiskt inget behov av just nu. Kanske för att jag och mina underbara vänner redan har ältat i 4 månader.
7. Gråta ut. Har faktiskt inte haft något behov av detta heller. Räckte med några mindre sammanbrott i Mexico och några när jag kom hem. Just nu vill jag inte slösa mer tårar på Björnen.
8. Träffa alla underbara vänner. Kramas, skratta och gråta tillsammans.
9. Flörta. Spana. Ragga. Jag har tur att få besök av rätt många snygga snutar och ambulansmän på min arbetsplats så det finns en del fint att titta på.
10. Tro på att den rätta snubben finns där ute för mig och att Björnen tyvärr inte var mannen med stort M. Det var jävligt nära den här gången men nu har jag lärt mig ännu mer om vad jag vill ha och vad jag inte vill ha!
Jag hade faktiskt varit smart och kollat lite i mitt schema innan min deadline med Björnen. Jag visste att jag skulle jobba häcken av mig och att jag skulle dra på en dans-kryssning. Så jag var ganska förberedd på vad jag skulle göra för att gå vidare. Så imorgon åker jag ut på sjön där jag ska dansa i 48 timmar och vara helt okontakbar. Det bästa är att jag inte kommer att kunna "råka" höra av mig till Björnen efter något glas vin eftersom telefonerna ändå inte fungerar.
Ja, som ni märker så är jag faktiskt en expert på det här området. Hur man tar sig igenom en dumpning och hur man lagar ett krossat hjärta. Självklart kan jag känna i vissa stunder att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Ringa Björnen och skrika att han måste ändra sig. Hoppa från en bro. Sluta hoppas på att det finns kärlek för mig. Men som tur är så brukar de stunderna gå över ganska snabbt. Och om det känns riktigt jävligt så drar jag på mig träningsbyxorna och springer skiten ur mig.
Att göra slut och säga att man ska vara vänner är som att säga "Vår hund har dött men vi kan behålla den om du vill".
Så kom helgen. Och slutet på all väntan och osäkerhet. Det är konstigt hur jag både har längtat efter och fasat för att den här dagen skulle komma. Dagen när Björnen skulle bestämma sig.
Sista veckan med Björnen har varit helt underbar. Jag har spenderat mer tid i Täby än i min egen säng. Senaste veckan har jag levt i min träningsbag där jag har haft allt från vanliga träningskläder till bekväma dejtingkläder. Vid ett tillfälle låg det till och med en vinflaska nertryckt i väskan och mosade mina nya fina träningshandskar.
Onsdagens dejt med Björnen började med hemkörd kinamat och slutade med gapskratt framför 2 riktigt roliga komedier. Tyvärr fick jag inte ligga eftersom Björnen var trött. Tröttare människa får man leta länge efter! Men vi hade en väldigt mysig kväll tillsammans och på morgonen höll vi varandra kärleksfullt i handen när vi åkte till jobbet. Ingen medpassagerare hade nog kunnat ana vilket fejkat och osäkert par vi var.
På fredagen åkte jag hem till Björnen med tung och superhemlig packning inför hans försenade födelsedagsfirande på lördagen. På lördagsmorgonen fick Björnen champagne, jordgubbar och en kladdkaka med tända ljus serverat på sängen. Den perfekta födelsedagen fortsatte sen med mysig lunch, fotbollstittande med obligatorisk öl, en bowlingmatch som jag förlorade, en mysig middag och sist men inte minst min sista överraskning. Sexiga underkläder och het massageolja. Björnen var mycket nöjd. Mycket glad och mycket mysig. Det kändes som om Björnen blev sig själv igen som han var tidigare innan han fick en svacka/30årskris/livskris. Hoppet väcktes i mig såklart. Jag tänkte att han kanske vill satsa på oss nu. Han frågade till och med om jag ville följa med honom och hans familj till fjällen i slutet på månaden.
Men när morgonen kom så var det dags för mig att få lite svar. Björnen kändes fortfarande osäker. Men han sa att han inte vill satsa på oss. Att han inte har dom känslorna för mig. Jag sa att det var tråkigt. Och att jag inte förstår hur man kan hålla på som vi har gjort utan att ha känslor för varandra. Hur kan man vilja pussa och krama på någon man inte tycker om? Eller vilja umgås med den personen? Skratta, skoja, mysa? Jag frågade inte om allt var fejkat från hans sida. Jag tror inte att det var fejk. Jag tror inte att Björnens problem är att han inte känner något för mig. Hans problem är att han är feg/inte redo/depriemerad och orkeslös.
Jag sa till Björnen att jag nog behöver några veckor utan att vi hörs/ses innan vi prövar att träffas igen som vänner. Jag vill inte hoppas på att Björnen kommer att ändra sig men självklart hoppas jag att han ska känna annorlunda. När han får känna hur det känns att inte ha någon kontakt med mig. Att jag inte längre ringer och frågar hur han mår. Att jag inte vill och längtar efter att få mysa med honom eller ta hand om honom eller bjuda honom på middag. Jag hoppas att han ska sakna mig. Att han ska fatta hur mycket han har tagit mig för givet de senaste 4 månaderna. Kanske fattar han vad han sumpar när jag inte ens ger honom lillfingret.
Att bryta med Björnen medans jag låg i hans armar och han pussade mig i ansiktet är nog något av det svåraste jag har varit med om. Att ta beslutet att vilja gå. Att inte bara fortsätta njuta och ta det jag får. Men jag vet att jag förtjänar mer än osäkerheten, ett fejkat förhållande, en osäker Björn i pojkvänsförpackning. Det känns förjävligt men samtidigt skönt att lämna. Att gå vidare. Jag kommer kanske hoppas på att Björnen ändrar sig de närmaste veckorna men någonstans vet jag att det är hopplöst. Han har mycket skit att ta itu med just nu. Och han är antagligen inte redo för ett förhållande.
Men jag ska försöka vara stark. Visa honom att jag menar allvar med att jag inte tänker ta vad som helst. Jag tänker inte vara kakan som han vill äta upp och behålla på samma gång. Så nu börjar alltså en riktigt jobbig Björn-detox. Det kommer bli ett helvette. Jag kommer säkert vilja skriva till honom eller ringa. Men jag måste förbjuda mig själv. Måste försöka ta kontrollen över mina känslor. Det kommer bli tufft men jag vet att det kommer kännas bättre snart. Jag kommer att gå vidare precis som jag alltid gör och jag kommer bli starkare för varje dag som går. Utan honom.
The Final Countdown
Sorry för mitt senaste bittra inlägg. Nu förstår jag knappt själv liknelsen mellan Björnen och en rabiessmittad hundvalp. Men som ni kanske har förstått så är inte läget sådär himlastormande och jätte bra mellan mig och Björnen. Vi fortsätter att trampa på samma ställe som vi har gjort de senaste 3 (!) månaderna. Vi kommer verkligen ingenstans just nu förutom att mitt humör blir sämre och sämre. Det går inte lika lätt att hålla skenet uppe, läget börjar kännas mer och mer hopplöst.
Men inatt så började jag ställa krav. Björnen vet att mitt tålamod är slut och att han måste bestämma sig för hur vi ska gå vidare. Jag har gett två alternativ:
Ta ett litet steg fram till en mer seriös relation. Typ säga att vi ska vara exklusiva = inte träffa andra medan vi dejtar. Det betyder inte bara att vi börjar satsa försiktigt utan också att både Björnen och jag får mer tid tillsammans att känna efter.
Eller
Avsluta det vi har. Självklart som vänner men inget mer dejtande, pussande, umgåsande eller hängande. Det betyder att Björnen inte får mer tid för att tänka och känna efter. Iallafall inte medan jag sitter bredvid och väntar. Han får gärna känna efter utan mig och om han plötsligt kommer på att, fan jag har ju känslor för den här bruden, så får han gärna höra av sig. Kanske är jag fortfarande singel och intresserad då eller så är jag inte det.
Medan vi spekulerade lite fram och tillbaka under natten så frågade Björnen om jag skulle kunna tänka mig att fortsätta träffa honom som vi gör nu. Som typ vänner. Fast inte KK. Typ hänga. Umågs. Kravlöst. Men jag sa nej. Jag vill inte leka runt mer. Jag vill ha något seriöst. Och om han inte vill ha det så kommer jag att satsa på något seriöst med någon annan. För min del så finns det för mycket känslor inblandade för att jag ska nöja mig med att hänga lite med Björnen då och då. Jag vill ha allt eller inget.
Det känns redan för jobbigt att veta att jag vill träffa Björnen mer än vad han vill träffa mig. Att jag tänker och känner mer för honom än vad han gör för mig. Att jag anstränger mig mer. Att jag vill mer. Det skulle antagligen fortsätta kännas så om vi fortsatte att träffas på hans villkor. Jag skulle vara förloraren. Även om jag njuter till 100% att få pussas och kramas med honom så är det inte värt att känna sig otillräcklig. Jag vet att jag skulle kunna få det helt underbart med någon som uppskattar mig så varför stanna hos någon som inte fattar vad han har?
Det känns redan för jobbigt att veta att jag vill träffa Björnen mer än vad han vill träffa mig. Att jag tänker och känner mer för honom än vad han gör för mig. Att jag anstränger mig mer. Att jag vill mer. Det skulle antagligen fortsätta kännas så om vi fortsatte att träffas på hans villkor. Jag skulle vara förloraren. Även om jag njuter till 100% att få pussas och kramas med honom så är det inte värt att känna sig otillräcklig. Jag vet att jag skulle kunna få det helt underbart med någon som uppskattar mig så varför stanna hos någon som inte fattar vad han har?
Björnen och jag har 2 dejter till planerade innan jag har sagt att han måste bestämma sig. En dejt på onsdag och en på lördag. På lördag ska han få en försenad födelsedagspresent från mig. En riktig heldag med champagnefrukost, roliga aktiviteter, förhoppningsvis god mat och kanske lite fest och en mysig avslutning. Det är det sista han kommer att få av mig om han inte bestämmer sig för att våga ta ett steg till och bestämmer sig.
"Game on" tills dess. Och fortsättning följer i bloggen såklart!
Bittert
En hel vecka har gått sen jag skrev i bloggen senast. Jag som annars brukar kunna spotta ur mig ganska mycket trams har inte känt att jag har haft något att skriva. Även om jag vet att jag borde skriva av mig. Försöka att sätta ord på det jag känner och tänker. Men det känns liksom lite tomt just nu. Samtidigt som jag känner och tänker hur mycket som helst.
Det positiva som har hänt sen jag kom hem är att jag har börjat jobba igen även om jag har haft blandade känslor för att komma tillbaka till allt kaos som mitt jobb ofta innebär. Men det är skönt att kasta sig in i jobbet igen så att jag slipper tänka på mitt bittra kärleksliv.
Ja fy fan vad bittert det känns just nu. Det känns som om ha blivit snuvad på högsta vinsten. Tänk er något som ni har längtat efter hur länge som helst. Typ en hundvalp. Ni har drömt om att få gå promenader med den, mysa in er i pälsen och ha det helt underbart tillsammans. Plötsligt så står den där valpen utanför er dörr. Supersöt och med fina snälla ögon och mysig päls. Ni släpper in den såklart eftersom ni har längtat efter precis en sån valp!
Efter ett tag visar det sig dock att något är fel med hundvalpen. Ibland vill valpen inte gå promenader med er. Vissa dagar låter den er klappa pälsen och mysa med den men andra dagar så tittar den bara på er som att ni är dumma i huvudet. Sen visar det sig att hundvalpen har rabies. Ögonen är röda och arga. Tänderna är vassa. Vad fan hände med min fina hundvalp? Tänker ni.
Men ni får inget svar. För ingen vet. Hundvalpen vet inte heller.
Om
Jag är en 25 år gammal singel som har jagat efter den perfekta mannen i 10 års tid. Min blogg är som en livs-levande chick-lit roman. Den pågår här och nu i det verkliga livet. Paparaki betyder på grekiska "liten snopp". Något som jag varken är för eller emot. Men snoppar kommer det garanterat att handla om i denna blogg. Eller iallafall om snubbarna som äger dom och som ofta tänker med dom.